DARKO 2.

This year D&AD received over 3600 entries from 41 countries, of which there are 200 entries in the book, 10 from Berghs.

25 students work shown in D&AD's annual book.

The included students are:

Albin Larsson
Carl-Johan Lindell
Martin Cathcart Fröden
Jonas Walldow
Robin Dafnas
Tobias Ivarsson
Daniel Wallin
Robert Lund
Tobias Andersson
Johan Gramen
Sandra Beijer
Sebastian Forsman
Daniel Granqvist
Lova Bratt
Fatih Okan
Carl Fredrick Jannerfeldt
Christian Heiner Beckett
Louise Hamilton
Christian Heinig
Ola Von Bahr

fantastic

w
______________________________
William Easton
Rektor / Head of School
Berghs School of Communication
Box 1380
Sveavägen 34
S - 111 93
Stockholm
Sweden
tel: + 46 8 587 550
fax: + 46 8 587 550
mob: +46 70209 20
william@berghs.se

Jag blir i år tvungen att skylla mitt obefintliga bloggande från France på slöhet, sviter, långsamma datorer, 32 graders värmebölja och sedvanligt flängande mellan 765 Chemin de Saint Claude i Antibes och Palais du Film i Cannes, och känner mig således nödgad att mycket kort sammanfatta vistelsen här och nu.

Det blev inte så mycket film för egen del i år. Någon form av upptajtning i festivalorganisationen, med poängräkning och dylikt snusk, gjorde att vi som endast satsat på tredagars ackreditering prioriterades lika högt av festivalpersonalen som hundbajskluttarna som pryder de franska trottoarerna likt små chokladklickar. Vi nästlade oss visserligen in på några stycken, men de var så att säga inget att skriva hem om. Så det gjorde jag inte. Bittert tvingades jag nu istället lyssna till herrarna Åkerman, Abaji och Isaksson när dessa, hemkomna mitt i natten i full frackmundering, vid fotändan på min säng förgyllde småtimmarna med stående ovationer över bland annat Coenbrödernas "No Country for Old Men", Michael Moores "Sicko" eller U2:s livespelning mitt på röda mattan. Nåja. Vad fan är väl en bal på slottet?

Nu har vi visserligen hunnit en del annat som har förgyllt tillvaron i lämplig grad. Häng på Petit Majestic såklart, gratisöl på Skandinaviska terrassen, ett litet seminarium med Michael Moore, softande på Amerikanska paviljongen och en helt sjukt tilltagen fest anordnad av Göteborg Filmfestival nere på stranden i Cannes, där spriten var så gratis och så stark att yours truly kände sig nödgad att helt sonika slumra till lite i en solstol innan kroppen medelst gravt illamående lät meddela att det var dags att stämpla ut och åka hem och lägga sig. Med sand i hela fickorna. Amatörtakterna sitter i.

Anyways. Till er som var med i lyan: tack som fan för i år! Let's do it again!

Peace out nu då.

Jag skrattar sönder nånting snart. Det finns såna pärlor här så ni kan inte förstå.

www.bestofblocket.se

Det såg länge rätt mörkt ut, men som genom nån form av divine Labero-intervention, eller kanske snarare tack vare ett schema som för andra halvan av maj på ett närmast mirakulöst sätt glesnat och blivit relativt slappt, kombinerat med ett pris på flygbiljetten som fick lilla mamma att återigen hävda att det måste vara ett dumdristigt hasardspel att flyga med Ryan Air eftersom dom varken kan ha tid eller råd eller lust att vare sig tanka planen eller byta ut vitala men alldeles genomtrasiga delar på desamma, slappade jag i helgen, maniskt fnittrande, upp ett par sura slantar ur e-plånboken, blundade och tryckte hektiskt och förväntansfullt på min lite trötta Vaio, vilket föranledde att ännu en tripp till Cannes blev bokad. Det blir den tredje i ordningen för min del, och den blir i år inte vidare lång, men skit i det. Jag är ju lik förbannat gravt peppad. Vankas det rivijäraglassande med grymt barhäng, sol, film, låg humor, ohälsosamma dryckesvanor och annat gott? Ja. Yes. Oui. Jawohl. Kyllää. Si. Hai. Da.

http://www.resume.se/nyheter/2007/04/18/olle-eksell-har-avlidit/index.xml

Idag har jag varit på mitt livs såvitt jag kan minnas första intressanta studiebesök. På eftermiddagen invaderade 20 designer-wannabees nämligen Kungliga Biblioteket i Humlegården, där vi efter obligatorisk och mycket noggrann handtvättning blev instängda i en betongbunker med en mycket tysk historiker, passande benämnd Wolfgang, för att studera en samling duktigt gamla böcker. Bland annat radades det upp ett par sidor ur några av Johann Gutenbergs biblar (Gutenberg är alltså tjommen som en gång i världen uppfann boktryckarkonsten, vi snackar 1400-tal), tryckta på pergament med handritade rubriker. Dessutom bjöds det på lagom fläskiga böcker satta i typsnitt som Bodoni, Baskerville och Jenson. Inte svincoolt kanske, om böckerna inte hade varit tryckta av just Gianbattista Bodoni, John Baskerville och Nicholas Jenson själva. En del av tiokilospjäserna var i betydligt snyggare skick än mina ett år gamla kursböcker, trots att Jenson var som hetast runt 1470.

Nu förväntar jag mig inte att så många fler än min lite typografiskt utbildade bror kommer fatta vad det här inlägget handlar om, men jag ska försöka förklara det grymma ändå. För fyra-femhundra år sedan skrev man till varann med gåspenna, åkte knappt häst och vagn, var skraja för pesten och visste att jorden var platt. Var man en riktig Stureplansbrat så kunde man antagligen både läsa och räkna lite. En charter till Phuket klockade in på ett par månader. Enkel resa. Idag mobbar folk varann via sms, strippar över webcamen, åker SUV med GPS (och till och med den vet att jorden är rund), lagar nervtrådar och gnäller på att det tar 10 och 40 att flyga till fjärran östern. Förutom på Stureplan, där man nyss upptäckt att vin med luftbubblor i går att skaka om och stänka på varann, har det gått vad man brukar benämna "ofattbart fort framåt". Då är det skönt att ta en öl, slå upp ett nummer av "Trendigt livsstilsmagasin enligt mall 1 a", sätta fingret på första bästa brödtext man hittar och notera att some things never change. Andra tider, samma Baskerville. Built to last, baby! Coolt? Ganska.

Och det här var den första och sista posten av lite för autistisk sort i den här bloggen.

På grund av nån diffus idé från någon i min brors bekantskapskrets (det är väldigt oklart vem då alla tycks skylla på varann i hög grad), så har jag hamnat i vad man brukar benämna "klistret". Det är ingen som har rånat en bank och gömt pengarna hos mig eller nåt sånt, tyvärr, utan det tycks mig som att jag är indragen i nån form av härva som går ut på att man ska skämma ut sig med hjälp av att i sin blogg publicera 6 underliga/egendomliga (läs "ganska pinsamma") sanningar om sig själv. Man avrundar sedan det hela med att påtvinga 6 nya bloggare samma tveksamma njutning. Enligt reglerna klistrar jag härmed in nedanstående riktlinjer för det så kallade spelet:

"Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Ähum...

1. Den allra första CD-skivan jag ägde var "Music for the people" med Marky Mark and the Funky Bunch. Förutom Mark Wahlberg själv ingick bl.a. en skön lirare vid namn "Hector the Booty Inspector" i denna supergrupp. Producerade gjorde Donnie Wahlberg, under det steka namnet Donnie D.

2. Jag har den kvar.

3. 1997 köpte jag min allra första DVD-film. Jag hade ännu ingen spelare, men kände att jag ville ha den allra första DVD-titeln som någonsin släpptes av ett bolag i Sverige. Filmen var "Bean - Den totala katastroffilmen". Den var skitdålig. Menyerna hade någons 4-åring ritat med färgkritor och bilden var marginellt bättre än på ett slitet VHS-band. Jag har den också kvar.

4. Jag tycker att Titanic med Leo DiCaprio är en svinbra film. När jag såg den på bio och ni-vet-vem dog i slutet var jag ytterst nära att gråta. Det har annars aldrig inträffat vid någon filmtittning, varken förr eller senare. OBS! Jag började aldrig gråta. Det var bara nära. Ok?

5. Allt jag gör går otroligt jävla långsamt. Eller, inte allt, men ganska mycket. Om jag ska dammsuga lite så går det åt en halv dag av flummande och funderande på annat innan jag är färdig. Ska jag kolla mailen blir jag sittande 5 timmar framför datorn fast jag har sjukt mycket annat att göra. En grafisk designuppgift i skolan kan jag sitta och pilla på en hel jävla natt. Och ändå blir den inte bättre än den var från början. Fantastiskt irriterande, men det är bara så att jag ska pilla tills jag vet att jag inte kunnat pilla mer utan att få en stroke. Det kallas ineffektivitet och anses mycket ofint. Jag har sjukt mycket att justera på denna punkt om jag ska kunna försörja mig på min upp-över-öronen belånade utbildning om ett och ett halvt år...

6. Jag är 29 år och kan inte dricka rödvin utan att skrynkla ihop ansiktet som en 107-åring. Jag har försökt nu i många år, men det smakar lik förbannat skit. Det är surt, beskt, strävt och astronomiskt äckligt så hälften vore nog. Jag kan dricka vitt vin om jag måste, men bara om jag är mer än lagom onykter. Vin Schmin, säger jag.

Jaha. Ivarsson, Amsterdam-Patrik, Jaqop the Editor, Biggie, Johansson och Zacce. Up yours, you're up!

För första gången på länge tog vi oss ikväll tid att kliva iväg på bio. För min egen del fanns det väl egentligen bara en film som kändes riktigt intressant, och eftersom jag är CSN-stinn ansåg jag mig utvald att både bjuda och välja. Alltså blev det The Departed.

Eftersom jag skarpt gillar originalet (som med titeln Infernal Affairs bräcker skiten ur kopian rent namnmässigt), så var jag ohälsosamt nyfiken på om det egentligen kunde bli bättre. Scorsese är ju Scorsese, men det här med remakes verkar ju kunna stiga även den bäste åt huvudet. Mest därför förväntade jag mig nog inga överraskningar.

Men slap my ass and call me a bitch om inte yours truly förärades en extraordinär surpris ändå. Visst, filmen i sig var bra. Originalet känns nog fortfarande lite vassare i min bok, men med tanke på att manusförändringarna i stort sett uppgått till att översätta skiten och lämna resten som det var, kan jag inte gärna leka Kim Jong-il och beskylla kapitalet för att ha bajsat ner alltihop. Inga konstigheter där. Det jag däremot inte hade förväntat mig var att få se Leo-fuckin'-nardo "jag-ser-ut-som-sexton-men-är-femtitvå" DiCaprio steppa upp och bli man. Men lyssna nu. Karln är galet grym. Nu sa jag det. Och aldrig i h streck e trodde jag innerst inne att den dagen skulle komma när jag skulle göra den här jämförelsen, men Leo är DeNirogrym. För första gången i en film är han vuxen, och för första gången i hela världen äger han alla sina kollegor filmen igenom. Jo, Jack Nicholson också, tammefan. Att hans Oscarsnominering sen kommer för Blood Diamond istället vet jag inte hur man ska tolka. Är han lika grym där så ge grabben en staty för böveln. Och ge Scorsese en också nu då, så han slutar tjura bakom sina abnorma ögonbryn.