DARKO 2.

För första gången på länge tog vi oss ikväll tid att kliva iväg på bio. För min egen del fanns det väl egentligen bara en film som kändes riktigt intressant, och eftersom jag är CSN-stinn ansåg jag mig utvald att både bjuda och välja. Alltså blev det The Departed.

Eftersom jag skarpt gillar originalet (som med titeln Infernal Affairs bräcker skiten ur kopian rent namnmässigt), så var jag ohälsosamt nyfiken på om det egentligen kunde bli bättre. Scorsese är ju Scorsese, men det här med remakes verkar ju kunna stiga även den bäste åt huvudet. Mest därför förväntade jag mig nog inga överraskningar.

Men slap my ass and call me a bitch om inte yours truly förärades en extraordinär surpris ändå. Visst, filmen i sig var bra. Originalet känns nog fortfarande lite vassare i min bok, men med tanke på att manusförändringarna i stort sett uppgått till att översätta skiten och lämna resten som det var, kan jag inte gärna leka Kim Jong-il och beskylla kapitalet för att ha bajsat ner alltihop. Inga konstigheter där. Det jag däremot inte hade förväntat mig var att få se Leo-fuckin'-nardo "jag-ser-ut-som-sexton-men-är-femtitvå" DiCaprio steppa upp och bli man. Men lyssna nu. Karln är galet grym. Nu sa jag det. Och aldrig i h streck e trodde jag innerst inne att den dagen skulle komma när jag skulle göra den här jämförelsen, men Leo är DeNirogrym. För första gången i en film är han vuxen, och för första gången i hela världen äger han alla sina kollegor filmen igenom. Jo, Jack Nicholson också, tammefan. Att hans Oscarsnominering sen kommer för Blood Diamond istället vet jag inte hur man ska tolka. Är han lika grym där så ge grabben en staty för böveln. Och ge Scorsese en också nu då, så han slutar tjura bakom sina abnorma ögonbryn.