DARKO 2.

Idag har jag varit på mitt livs såvitt jag kan minnas första intressanta studiebesök. På eftermiddagen invaderade 20 designer-wannabees nämligen Kungliga Biblioteket i Humlegården, där vi efter obligatorisk och mycket noggrann handtvättning blev instängda i en betongbunker med en mycket tysk historiker, passande benämnd Wolfgang, för att studera en samling duktigt gamla böcker. Bland annat radades det upp ett par sidor ur några av Johann Gutenbergs biblar (Gutenberg är alltså tjommen som en gång i världen uppfann boktryckarkonsten, vi snackar 1400-tal), tryckta på pergament med handritade rubriker. Dessutom bjöds det på lagom fläskiga böcker satta i typsnitt som Bodoni, Baskerville och Jenson. Inte svincoolt kanske, om böckerna inte hade varit tryckta av just Gianbattista Bodoni, John Baskerville och Nicholas Jenson själva. En del av tiokilospjäserna var i betydligt snyggare skick än mina ett år gamla kursböcker, trots att Jenson var som hetast runt 1470.

Nu förväntar jag mig inte att så många fler än min lite typografiskt utbildade bror kommer fatta vad det här inlägget handlar om, men jag ska försöka förklara det grymma ändå. För fyra-femhundra år sedan skrev man till varann med gåspenna, åkte knappt häst och vagn, var skraja för pesten och visste att jorden var platt. Var man en riktig Stureplansbrat så kunde man antagligen både läsa och räkna lite. En charter till Phuket klockade in på ett par månader. Enkel resa. Idag mobbar folk varann via sms, strippar över webcamen, åker SUV med GPS (och till och med den vet att jorden är rund), lagar nervtrådar och gnäller på att det tar 10 och 40 att flyga till fjärran östern. Förutom på Stureplan, där man nyss upptäckt att vin med luftbubblor i går att skaka om och stänka på varann, har det gått vad man brukar benämna "ofattbart fort framåt". Då är det skönt att ta en öl, slå upp ett nummer av "Trendigt livsstilsmagasin enligt mall 1 a", sätta fingret på första bästa brödtext man hittar och notera att some things never change. Andra tider, samma Baskerville. Built to last, baby! Coolt? Ganska.

Och det här var den första och sista posten av lite för autistisk sort i den här bloggen.